Ok, det här kommer vara ett långt inlägg och jag kommer behöva sväva iväg lite då och då, så jag förvarnar om dels längden och dels att det är lite obehagligt, så om man är lite känslig och sitter själv i en mörk stuga och behöver vara utvilad dagen efter kanske man ska läsa en annan dag. Anledningen till att jag behöver sväva iväg är att jag har funderat mycket på detta sedan det hände för några dagar sen. Jag vill bespara er som tänker svara lite tankeenergi genom detaljer och perspektiv som spelar roll i det hela.
Så, för er tappra själar som orkar, här kommer en upplevelse som jag gärna får lite input i av folk som kan det här med naturen (undviker helst reddit, flashback och familjeliv pga vad som borde vara uppenbara anledningar).
Vi börjar med lite bakgrund om mig själv som är relevant och som man bör ha med sig när man läser detta.
Jag gillar starkt själva analys/Sherlock Holmes delen av bushcraft, särskilt att läsa naturen. Dvs allt från att räkna ut generell vindriktning och läsa fågelläten till rådjurs rörelsemönster baserat på omgivande terrängförhållanden. Ni som själva gillar naturnavigering, spårning eller har läst t.ex. Tristan Gooley’s böcker vet vad jag menar. Jag har bökat runt i skogen i över 20 år. Jag spårar ofta djur visuellt och älskar den utmaningen. Det blir inte mycket mer Sherlock Holmes än att försöka spåra ett rådjur genom granskog under torra barmarksförhållanden. Jag har jobbat som utredare och analytiker även i mitt liv utanför skogen och är mycket medveten om alla fällor som finns i analysarbete: förutfattade meningar, att läsa bevis efter hur man vill att det ska vara, groupthink, rädsla, etc. Jag är generellt ganska skeptiskt till det mesta och noggrann med att inte hoppa alltför långt fram i hypoteserna innan jag har kött på benen.
Under de åren som jag har spårat visuellt har jag stött till rådjur som gått i metkrok, hamnat på andra sidan en stenbumling om ett vildsvin och sett en hel uppsjö av olika djur som inte märkt att jag har varit där. Jag har spårat vildsvin, hare, grävling, rådjur, älg, räv, mård och varg.
Vid tillfällen som jag bara har varit ute i skogen utan att spåra har jag sprungit på ett enormt vildsvin på en riktigt smal alpstig, spenderat en natt i en husruin omgiven av en flock vilda hundar, stött till älg, haft svartbjörn som sprungit över vägen 10 m bakom mig (i Nordamerika), hittat väldigt färska björnspår i fjällen vid flera tillfällen (vi pratar typ varm avföring) samt varit ganska säker på att ett bergslejon har stalkat mig i över en timme (ensam vandring i klippiga bergen). Jag har blivit jagad av en haj, haft ett antal giftiga krypande och slingrande saker i min närhet eller på mig, och vid ett tillfälle haft flera björnar som knakat grenar runtikring mig medan jag satt på en trädplattform i en nationalpark i Transylvanien under fullmånens sken och lyssnade på när en vargflock åt upp en herrelös hund.
Jag har bott med den mörka skogen som granne i flera år på olika platser och hört alla möjliga saker såsom räv, rådjur, ugglor, vargar etc utanför fönstret och tältet många mörka nätter. Jag är ofta ute i skogen själv, långt borta från närmaste stig med människor på (svårt att spåra vilda djur med mycket människor i närheten), och till det ska väl adderas att jag i mitt ganska händelsefyllda liv gjort av med säkert 7 av mina 9 kattliv på saker som inte direkt kan härledas till skogslivet.
Nu svamlar jag inte på om detta för att skryta eller försöka imponera på nån utan jag vill få fram två saker:
- Jag är ingen lättskrämd stadsbo flytande i ett hav av okunskap och alltför målande fantasi.
- Jag anser givetvis att man aldrig är fullärd utan alltid har saker att lära av andra och söker därför er andra bushcrafters kunskaper och insikter gällande vad som kan ha försigått denna dag. Med detta utlägg har ni dock en måttstock på var ni kan lägga er i svårighetsgraden/facktermer etc gällande naturen i era bidrag till denna gåta (ni behöver inte börja med att dra fram kritorna med andra ord).
Platsen detta hände på ligger i nordvästra Skåne. Om man kartsöker på ”Snapphanestallarna” så dyker en plats på södra sidan av Hallandsåsen upp. Ungefär 1 km sydsydväst finner man ”Parkering Snapphanestallarna”. Det är mellan dessa två punkter som denna historia utspelar sig.
Från Parkeringen går en stig norrut till Snapphanestallarna via ravinen ”Trollehallar”. Snapphanestallarna är en klippvägg på en plåta ovanför ravinen. Denna plats har troligtvis använts av människor sedan urminnes tider och ska enligt uppgift ha använts av friskyttar under Skånska Kriget, varpå den fått sitt namn. Stigen i ravinen är ganska snårig och tätt bevuxen på sina ställen. Mycket ormbunkar. En bäck (Trollebäcken) flyter genom den. På den östra sidan av ravinen växte mycket gran (plantage) och på den västra förekommer mycket bokskog. Detta utspelade sig i juli månad.
En spännade historia
Ok, med det ur vägen, låt mig försöka förklara vad som hände och vilka frågor som jag har:
Jag hade stött på platsen medan jag släktforskade om friskyttar i släkten och tänkte att det vore en intressant plats att kolla in. Nu drog jag med min sambo på detta då vi fann oss själva i närheten. Basera på de fåtal beskrivningar som fanns att hitta online och kartreken så tänkte jag att det skulle bli mer av en skogspromenad än någon längre trek (fågelvägen är det enbart nån km även om jag gissade att stigen skulle slingra sig lite). Därför slängde jag ned nån vattenflaska och min allra minsta fickkniv (typ 4cm lång) - ifall att man skulle hitta nåt intressant att pilla på/skära av och ta med hem.
Redan när vi anlände till parkeringen, som ligger vid Trollebäcken med tillhörande bro så får jag någon form av mörkt moln i bakhuvudet. På parkeringen stod ett par bilar och en husbil med tillhörande campande nederländska familj. Det var väldigt fint och jag borde inte haft en fundering i världen. Var väldigt sugen på att se stället och knata lite i skogen. Men nåt med stället satte uppenbarligen igång nåt i det undermedvetna. Sånt kan ju hända hela tiden, så jag tryckte bort det och satte igång med att spana efter stigen. Av någon anledning var stigen som gick norrut (märkt ”trollehallar” eller nåt i den stilen) inte i min smak. Jag tittade på den, tittade på Google maps och gissade (korrekt) att det måste vara den som tar en upp till Snapphanestallarna. Men av nån anledning föreslog jag stigen som gick upp på den högra delen av ravinen, genom granplantagen. Dit knatar vi iväg något hundratal meter och tar en pinkpaus innan jag tvingar mig själv att inse det uppenbara: om vi fortsätter är det inte säkert att vi kommer komma fram, då Snapphanestalarna kan ligga på vilken sida av ravinen som helst. Uppenbarligen är stigen i ravinen det bästa alternativet. Den kommer leda upp på vilken sida som än är rätt (inte min första tur i bergsmiljö som sagt). Dessutom kommer ju djurlivet vara mycket rikare nere i den frodiga ravinen än uppe i granplantagen. Det vet jag ju. Så jag presenterar detta för min sambo och vi knatar ned för slänten till stigen. I efterhand så vill jag påstå att den olustiga känslan återkom så fort vi kom ned till stigen. Den visade sig ha väldigt många fallna träd över sig och vara ganska mörk och murrig. Vanligtvis brukar detta i mitt huvud betyda att inte alltför många skrikande barnfamiljer söker sig dit, vilket innebär mer djur att se och höra. Men mitt undermedvetna är tydligen fortfarande missnöjt. Man vill ju dock ogärna sabba sin sambos upplevelse pga man av någon anledning känner sig lite kinkig, och dessutom helt utan några belägg för detta, så jag skjuter undan känslan och sätter med påtvingat glatt humör iväg längs stigen.
Som bekant har vädret varit kasst denna sommar så det har regnat en del. Detta gynnar vad vi inom visuell spårning kallar för ”track traps”, dvs mindre områden med lera eller sand där spår efter djur fastnar väldigt lätt - särskilt när materialet är blött. Till min sambos förtret kan jag sällan förmå mig att inte gå ned på knä när dessa dyker upp för att stirra, analysera och kanske mäta lite. Längs med stigens första halva stötte jag kanske på 3 st sådana ”track traps”. Dessa var från 1 till 3 meter i diameter. De brukar ge en hel del historia om vad som hänt den senaste tiden och det hade inte spöregnat och trädkronorna ovanför gav hyfsat mycket skydd (vilket gör att gamla spår inte spolas bort lika lätt), så jag förväntade mig att hitta en hel del gamla och nya spår med tanke på att frodiga raviner oftast har ett rikt djurliv och att få människor verkade röra sig där.
Dock är allt jag hittar spår efter en människa och ett hunddjur. Dessa hör ju nästan alltid hop (dvs kort analys och snabb hypotes = en människa och dess hund). Hunddjursspåren visade dock stor skillnad mellan bak och fram tassar, hade vassa klor och framtassarna låg närmare 9 cm. Detta är inte helt ovanligt. Det finns definitivt hundar med stor skillnad mellan fram och baktassar, vassa klor samt stora tassar (och spår i leran kan smetas ut och bli större än vad tassen egentligen är). De föreföll också vara lika gamla som människospåren. Men tanken på att det kunde vara varg slog mig också. Oftast krävs det dock att man spårar ett djur ganska länge och analyserar en mängd olika spår innan man kan bli mer säker på vad det är, och jag skulle ju bara ut på promenad så nöjde mig med att det troligast var en hund. Oftast är det tråkigaste svaret det rätta. Vid ett tillfälle tyckte jag också att ett av människospåren såg ut att vara barfota. Såg vad som såg ut att vara tår samt inga tydliga räfflor från skosulor. Övriga människospår hade inte heller så klara räfflor. Antog att det var ett överlappande spår från hund som bildat tår och att människan bar typ Converse eller liknande. Min sambo stod otåligt några meter bort och himlade med ögonen som vanligt så jag lade inte alltför mycket tid på att grubbla alltför mycket. Egentligen var jag sugen på att hitta klövdjur. Hade förväntat mig att ”track trapsen” skulle ha vildsvin eller rådjursspår i sig. Det faktum att de inte hade det störde mig men det var först senare som jag förstod varför. Även när jag är ute på enbart promenad så kollar jag alltid efter små djurstigar och övriga spår runtikring mig. Denna tur var inget undantag. Är alltid nyfiken på fåglar, kräldjur och andra små liv och brukar ofta ge små rapporter över alla djur som jag sett eller hört till min sambo när jag kommer hem från mina vanliga skogsturer.
Naturen kring stigen blev bara vackrare och vackrare och stigen gick över bäcken flera gånger via väldigt enklare broar byggd av större stenar och stockar. Mycket bokskog och många ormbunkar och större stenrösen. Vid ett tillfälle noterar min sambo att det luktar väldigt illa. Jag noterar också att det luktar – ursäkta den mentala bilden här – otvättat kön från ett lerigare område på stigen. Detta borde varit en ”track trap” men inga spår fanns att finna. Tänkte då att det kan ha varit en plats där rådjur eller viltsvin vältrat runt sig – såna har jag ofta stött på o de kan lukta ibland – men ser inga spår överhuvudtaget och det luktar som sagt snarare otvättat kön än vanligt vilt. Inte heller luktade det vanligt träsk (har spenderat alltför mycket tid i träsk och myrar så jag har många såna doftbilder).
Det ska tilläggas att jag under denna tid har ett litet orosmoln i bakhuvudet men inget stort, och jag skrattar och skämtar med min sambo snarare än att muttra om att nåt känns lite mysko. Hon vet också att jag brukar undersöka spännande saker i skogen och fundera kring dem med henne när vi är ute tillsammans så inget av de små frågetecken som hittills framkommit vet hon om. Vi ska som sagt ta en skogspromenad, och även om stigen är trevlig är det destinationen som jag är mest nyfiken på.
Strax efter ett stort röse hördes ett märkligt ljud uppifrån den högra höjden av dalen. Det var faktiskt min sambo som hörde det först. Det lät som ett brummande som kom och gick. Min sambo, som gillar naturen men inte är en lika stor nörd som jag föreslog jordgetingar och frågade lite skrämt kring om det kunde vare en björn. Jag svarade att det var alldeles för långt söderut för att kunna vara björn. Kanske getingar, kanske vildsvin. Lät inte som en människa på motorcykel eller med något verktyg. Lät för nära och för naturligt, men mer upp och ned i volym som sagt än vad getingbon brukar låta. När vi lyssnade noga var det inte heller helt säkert att det inte var någon form av morrande. Vi gick iaf vidare och jag sa nåt om vildsvin för hon vet att jag stöter på såna ganska ofta och att de förvisso inte är att leka med, men att de är ganska harmlösa om man inte skrämmer dem. Så vi pratar lite högljuddare än vanligt för att förvara ett eventuellt vildsvin om att vi är där. Inget ovanligt för mig och hon har vart med om det ett par gånger. Hon frågar dock skämtsamt om jag har kniv med mig. Jag svarar att jag alltid har det och plockar fram min väldigt lilla fickkniv ur fickan och håller den i handen. Jag lägger aldrig ned den i fickan igen under resten av turen.
Nästan framme vid Snapphanestallarna märker jag blåskimrande mörk avföring. Flera mindre delar, ca 8-10 cm lång totalt och 1,5 cm diameter. Tänker faktiskt ”björn” efter att sambon frågat om det några minuter innan. Tänker detta pga den blå färgen och att den kan vara människoliknande hos björnar. Fortfarande orimligt med björn i Skåne så tänker istället vildsvin. Vildsvinsavföring kan ibland vara lite lik det jag såg. Tänker kanske varg, men de äter inte blåbär. Hittar även klösmärken på en sten bredvid. Troligen klor. Två uppsättningar då det är 8 långa streck totalt. Diskuterar kort med sambon och tror att jag säger nåt om vildsvin eller att det kanske är från den förmodade hunden (som dock inte oftast heller äter blåbär) som jag sett spår av tidigare. Vill fortfarande inte oroa min sambo och jag är som sagt inte ute efter att spåra eller lösa mysterier så vi fortsätter upp för ravinen. Håller dock tyst utkik efter klösmärken på träd (ifall att en björn otroligt nog irrat sig söderut).
Som sagt, jag har varit i situationer liknande detta förut. Inget av det här är nytt, snarare vardag. Med undantag för det konstiga, brummande ljudet.
Snapphanestallarna
Vi ankommer till Snapphanestallarna strax därefter och läser infoskylten. Känner mig glad över den spännande historien och att det är en vacker plats. Noterar att det inte finns några tydliga spår av människor trots att det är en väldigt häftig plats. Slår återigen bort en olustig känsla medan vi knäpper lite bilder, skojar och småpratar. Vi tar oss upp till klippan som kikar ut mot ravinen och slår oss ned på en sten för att njuta av utsikten. Noterar en gammal eldstad och tänker att mysighetskänslan med en brasa där på natten måste vara väldigt hög. Tänker att det vore trevligt att ta med några kompisar dit för en övernattning någon gång. Spanar runt efter bra tältplatser. Sambon tänker likadant och frågar om vi kan ta en tur upp ovanför klippväggen som utgör ”stallarna”. Vi knatar upp och hittar två eldstäder. Blir imponerad av att inget skräp finns att hitta (gör ju sorgligt nog oftast det vid en hel del eldstäder). Dock är jag inte jätteimponerad av eldstäderna. De ser lite halvdana ut. Som att man inte lagt så mycket tid på dem. Tunna stockar att sitta på och skralt med stenar runt kolresterna. Tänker i bakhuvudet att jag själv hade lagt mer tid på att ha det gött på en sådan vacker plats. Med tanke på att det var så vackert borde våg efter våg av campare gjort förbättringar. Campare som städar efter sig själva och andra brukar i min erfarenhet ofta också förbättra lägerplatserna. Om man inte bara stannar ett kort tag. Men varför skulle inte någon stanna länge på denna vackra plats?
Eftersom att jag lärt min sambo hur fågelläten funkar så anmärker hon på att det inte hörs några fåglar. Vanligtvis brukar fåglar bli tysta när man dyker upp. De lite längre bort brukar varna med korta, ljusa pip, och längst bort brukar det kvittras normalt. Man pratar om zoner. Alla fåglar i skogen hjälper varandra (och andra arter) att varna för hot (vilket inkluderar oss människor). Men vi har vart på platsen ett tag och då brukar de slappna av. Vi står och lyssnar och till slut upptäcker min sambo en rovfågels läte (troligtvis glada) en bra bit bort. Det finns ett kalhygge/öppnare yta längre västerut som skymtas mellan träden och jag tänker att den jagar där borta.
Vi nöjer oss med den förklaringen men nu har jag av någon anledning en riktigt dålig känsla. Jag säger nåt i stil med ”låt oss dra” men så avslappnat som jag kan. Jag har känt mig iakttagen förut och som sagt är ganska säker på att något stalkat mig en gång i klippiga bergen, men detta var annorlunda.
Känslan var en av att man inte var välkommen.
Vi har nu sett platsen, vi har fått en promenad och nu när det är uppnått så vågar jag lyssna lite mer på min instinkt. Och min instinkt säger till mig att det verkligen är dags att dra. Detta är känsla och flyktiga tankar, inte något genomtänkt. Vi börjar gå ned mot stigen igen.
Då säger min sambo: ”hörde du det där?”
Jag vänder mig sakta om, men min känsla är ”jag bryr mig inte jag vill bara gå härifrån.” Men jag stannar och lyssnar. Det är ett bankande som hörs från en bit bort. Ingen hackspett, såna har man hört många gånger förut. Det här är träd mot träd.
Nu har jag ju sett fotspår av människa och knackar träd mot träd ofta när jag ska fixa ved med kniven. Det är ju troligast någon en bit upp i skogen som ska campa. Intryck som dock slåss med den förklaringen är att det är gott om fina färdiga eldstäder där vi är som sagt, i de finaste delarna. Ljudet kommer från tråkigare granskog (bra ved, jag vet, men ingen verkar ha varit vid de andra eldstäderna alls nyligen – man brukar ju kolla in dem innan man går för att leta ved). Och i leran vid bäcken framför mig ser jag gamla spår genom de lerigaste delarna. Och jag tänker ”varför i h-e skulle någon klampa genom den leran när man kan gå 1 meter bredvid och undvika att halka och lera ned sig. Och varför har jag inte sett så gamla spår i track trapsen längs med stigen (smal stig, man måste gå i leran på flera ställen). Inte ett stort mysterium och går givetvis att förklara men den där ovälkomnande känslan växer till nån form av crescendo. Känslan är att någon/något inte tycker om en. Inte att man är ett villebråd. Tänker att det kanske bor någon knepig eremit däruppe. Vi går och ungefär i höjd med den blå avföringen på vägen ned plockar jag upp en pinne från kanten på stigen och börjar använda som vandringsstav. Jag brukar göra detta men strax därefter hör jag hur min sambo stannar upp. Jag vänder mig om och hon har plockat upp en stor sten. Tydligen har hon också känt av den konstiga stämningen. Jag nickar bara och säger nåt om vildsvin. Ingen idé att låtsas som att allt är som vanligt längre. Hellre att vi båda har ögon och öron med oss.
Vi passerar samma brummande ljud igen på den västra sidan av ravinen och jag säger nåt om getingar men tror inte på det själv. Ljudet kommer och går och är inte ihållande. Vi säger nåt om att det är ljud från bäcken kanske. Bäcken rör sig dock långsamt så rimmar inte med rytmen om det skulle vara ljudet från någon hålighet eller något eko. Sambon snabbar på för att komma bort från hala stenar och jag säger åt henne att inte springa. Vill inte starta en instinkt ifall att det är nån form av rovdjur. Känner ett riktigt starkt obehag, olikt något jag tidigare har upplevt (och jag har som sagt varit med om en del).
Vi fortsätter att gå, stannar upp och lyssnar ofta. Helt plötsligt kommer jag ihåg en sak jag läst någonstans. Det var en medlem av någon ursprungsinnevånarstam i USA som skrev att när de kände sig som att de var förföljda av något konstigt i skogen så brukar de stanna upp och säga ”Jag hör hemma här.” Nu har jag ett förvisso öppet men samtidigt väldigt skeptiskt sinne när det kommer till fenomen som spöken eller utomjordingar. Det finns kanske vetenskapliga belägg för fenomenet spöken som vi är något århundrade ifrån att förstå och det vore lite konstigt om vi vore ensamma i rymden är mina personliga åsikter. Men jag drar definitivt gränsen när det kommer till mystiska skogsväsen. Jag tror inte på bigfoot eller troll. Det finns alltid rimliga förklaringar på det mesta om inte allt.
Men den här känslan är stark nu. Jag själv är lugn. Ingen panik, min puls är normal för ansträngningen, mina tankar fungerar alldeles utmärkt. Min sambo känns också ganska lugn. Men fan om inte den där känslan av att inte vara välkommen är riktigt påtaglig. Så, pinsamt nog så yttrar jag faktiskt orden: ”vi hör hemma här” med tilltro till orden i min röst. Min sambo undrar ju givetvis om jag blivit helt dum i huvet så jag förklarar lite skamset vart jag hört det och varför jag sa så. Hon ger mig en riktigt skeptisk blick och vi fortsätter. Strax därefter hör vi hur ett djur skriker. Något (hare troligtvis) dödas inte långt bakom oss nere i ravinen. Jag och sambon tittar kort på varandra och fortsätter bara gå. Jag har pinnen i ena handen och min pyttelilla fickkniv i andra. När vi passerar den sista svängen i bäcken strax därefter så försvinner den olustiga känslan helt. Det är fortfarande en bit kvar till parkeringen och med tanke på hela upplevelsen så borde jag inte slappna av. Jag blir irriterad för jag vet mycket väl det farliga med att slappna av för tidigt. Vid det här laget tänker jag vara på full vakt hela vägen fram till bilen. Men min kropp har bestämt sig för att faran är över och är hur avslappnad som helst. Mitt undermedvetna har väl inget kvar som stör det.
Precis framme vid parkeringen kvittrar en fågel och jag släpper pinnen. Jag inser då vad som har stört mig hela tiden. Det var inte bara uppe vid Snapphanestallarna som jag inte hörde fågelkvitter. Hela ravinen var knäpptyst. Hörde inte en fågel. Inte ens en insekt. Det borde ha varit fullt av myggor. Småödlor, koltrastar, allt sånt man hör och ser om man som jag tittar och lyssnar efter det. Hela j-a ravinen var tom på liv, utom var det än var som dog bakom oss. Inte ett ljud. Har aldrig varit med om det tidigare.
Jag och min sambo andas ut vid bilen och jag frågar henne när hon började slappna av. Hon svarar (på denna konstiga fråga) att hon slappnade av när vi passerade bäcken sista gången. Vi båda anmärker att det är konstigt. Sen berättar jag om mina tankar hela tiden och hon blir arg för att jag inte sagt nåt om den konstiga känslan för hon har också haft den och hon kände sig tramsig när jag bara fortsatte som vanligt.
På vägen hem i bilen teoretiserar vi om vad vi upplevt. Vi pratar om vargar som etablerar revir, lodjur, eller knepiga människor.
Men här är grejen: det blåste inte, det regnade inte. Ravinen var knäpptyst förutom en långsamt porlande bäck och den var också väldigt tyst. Jag har själv smygit min beskärda del i skogen. I granskog, bokskog, och vid vildvuxna bäckar är det väldigt svårt att inte göra ett ljud ifrån sig. Jag hörde aldrig en gren som knäcktes eller löv som krasade. Aldrig något som indikerade att någon eller något följde efter oss.
Jag skrev ned mina upplevelser när jag kom hem och vi har pratat och teoretiserat och jag har legat vaken lite för länge några nätter, stirrandes upp i taket och försökt rationalisera det här. Men inget passar in snyggt. Det är troligast en konstig kombo av olika saker.
Det dödade djuret kan ha varit en duvhök, uggla eller annan mindre rovfågel (alltför tätbevuxet i ravinen för större rovfåglar att jaga där) eller en mård som hade tur och hittade något i närheten av sitt gryt.
Den här sjätte känslan är ju troligtvis ens undermedvetna som noterat frånvaron av ljud (vilket jag borde ha gjort medvetet om jag inte försökt hålla mig i ”promenad”-mode hela tiden upp) etc. Men om det fanns ett rovdjur såsom varg eller lodjur däruppe så borde vi hört nån form av ljud, dvs någon gren som knäcktes etc eftersom att känslan var ihängande och den borde ha följt efter oss om det undermedvetna reagerade så.
Tar gärna hjälp att lösa delarna av det här mysteriet. Släng gärna in teorier eller kom med frågor om ni undrar över nåt.
Aldrig någonsin känt sådant obehag i naturen innan och det stör mig att inte kunna sätta fingret på sakerna ovan. Med tiden kommer ju även det konstiga i historien att cementeras, så därför vore det skönt att höra andras tankar och insikter.
Har redan varit ute i skogen igen och ska strax ut igen. Naturen är inget att vara annat än rimligt förberedd inför och försiktig inför och ogillar skarpt att så många människor har en orimlig rädsla för den. Upplevelsen har inte gjort mig rädd, ingen av oss var egentligen rädd under tiden heller, men det har definitivt gjort mig konfunderad.
Så:
Nån som vet nåt om vad för brummande ljud det kan ha varit?
Någon som vart på platsen tidigare?
Nån som har erfarenhet av reviretablerande vargar?
Nån som haft andra märkliga upplevelser ute i det gröna?
)